Analys av valresultatet

Med valresultatet klart, mandaten fördelade och personrösterna räknade finns det anledning att på allvar börja med utvärderingarna och de slutsatser som kan dras för framtiden. Hittills har mycket av de senaste dagarnas debatt kretsat kring sverigedemokraternas framgångar. Det riskerar att skymma sikten för allt det andra.

Både moderaterna som socialdemokraterna har med sina resultat och det faktum att partierna i årets riksdagsval är nära på jämnstora (30,06 procent mot 30,66 procent) tangerat hundra år gamla historiska nivåer. Paradoxalt nog står både vinnaren som förloraren inför utmaningar.

För moderaterna finns en risk att man lutar sig tillbaka i den trygga förvissningen om att partiet nu nått nivåer vilka kan försvaras utan större strid. Ständigt arbete krävs istället. Orden från början av 1970 måste ljuda i öronen då omdömen utslungades mot dåvarande M som visade ensiffrigt procentstöd: ”Ett onödigt litet parti”. Framgångarna i årets val är dels en arbetsseger för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg personligen och dels en kvittens på att medborgarna uppfattat fortsatt moderat förnyelse.

I takt med att partiet blir bredare och växer är det viktigt att fortsatt vara hungrigt sökande. Ett pragmatiskt förhållningssätt är en bra arbetsmetod som bland annat tagit sig uttryck i att det knackats på många hundratusen dörrar landet runt. Frågor har ställts och samtal förts om sådant som är av betydelse för den enskilda – och det har kommit att handla om allt från lokala vägfrågor till förskolor, badhus och sjukförsäkringssystemet. Attityden att lyssna snarare än att alltid försöka besvara är en förklaring till moderata framgångar. Även om politik handlar om att söka smarta och praktiska lösningar får aldrig idéarvet glömmas bort. Förvaltande riskerar alltid att leda till att den ideologiska basen glöms bort. I Europa finns flera exempel på partier som regerat ihjäl sig. För M gäller det att under kommande år påminna sig om den liberala rättsstatstraditionen och förmågan att se individen parad med konservatismens sociala och sammanhållande samhällssyn.

Socialdemokraternas utmaning blir att försöka ge sig på ett likartat förnyelsearbete moderaterna inledde efter valfiaskot 2002. Ifall partiet tror att det endast handlar om några smärre personförändringar, eller ännu värre inga personförändringar alls, har väljarnas budskap från söndag 19 september helt missats! Framför allt handlar det om att överge den traditionella oppositionspolitikens ständiga gnäll och ifrågasättande till förmån för en mer positiv agenda. Hur ser den grundläggande visionen ut? Hur sammanfaller den med de värderingar som finns hos svenska folket?

Socialdemokraterna måste också fundera igenom samarbetet med vänsterpartiet. Lockas en bred, arbetande medelklass av revolutionsromantiker, Venezuelavänner och Che Guevara-tröjbärande personer inom V som följer med som bonus ifall man tar S? Upprördheten över sverigedemokraternas framgångar har gjort det onödigt enkelt för vänsterpartiet att undvika de mycket svåra frågorna kring hur reformerat det i grunden är.

Det går att ha åsikter om sverigedemokraternas politik och i en del fall de personer som representerar partiet. Det är dock klokt att göra en distinktion mellan SD-väljarna och de förtroendevalda. De etablerade partierna bör under kommande år i en lyssnande dialog föra samtal med de många som uppfattat sig som så marginaliserade och undanskuffade att de kanske trots sverigedemokraternas förgrovade invandringspolitik valt att lägga sin röst på SD.

Den alltmer spridda förekomsten av lokala partier i många kommuner, inte minst i Skåne, visar att det finns mellan fem och tio procent som av olika anledningar vill protestera. Där har alla övriga ett gemensamt uppdrag att visa att det inte går att lova allt till alla! Moderaternas uppgift blir att som ett starkt växande parti klara av att fortsätta vara inkluderande och brobyggande. Socialdemokraternas uppgift blir att sluta tala om vad partiet är emot och istället formulera ett program för det man är för! Och det måste påminnas om att det inte går att ”sända en signal” eller ”röra om i grytan” genom att stödja något annat och samtidigt tro att det går att få Alliansens ansvarstagande!

Hans Wallmark
Riksdagsledamot, Ledamot av moderaternas partistyrelse