Tillbaka till 60-talet?

I svensk politik finns två partier som drömmer sig tillbaka. Dess företrädare önskar se en värld som inte finns. Det utopiska draget har något av 1960-talet över sig. Det är vänsterpartiet respektive sverigedemokraterna som utmärker sig. Var och en på sitt sätt. Särskilt märks detta inom försvars- och säkerhetspolitikens område.

Sverigedemokraternas inlägg i kammaren då försvarsbudgeten behandlades inskränktes till ett pliktskyldigt redogörande för partiets reservationer. Så även när det var debatt om det blocköverskridande förslaget om fortsatt deltagande i Afghanistan tillsammans med 46 andra länder på FN-uppdrag. Av det sagda och det skrivna framgår tydligt att SD anser att svenska soldater skall fullgöra sina uppdrag hemma.

Den bild som träder fram bär 60-talets drag av ett kallt krig där beröringsångesten med andra länder och allianser är högst påtaglig. Men mycket har hänt sedan dess. Dagens konflikter är av helt annan art. Inte minst finns en växande insikt om att gemensamma utmaningar måste hanteras just gemensamt. Tillåts exempelvis talibanstyre och andra starkt odemokratiska krafter bita sig fast och kontrollera samhällsutvecklingen i andra länder är risken stor att motsättningar och flyktingströmmar med tiden når även oss. Redan i dag går det att se hur våldsamma grupper inspireras och finansieras utifrån. Ett Afghanistan eller Pakistan i händerna på fanatiker riskerar att destabilisera hela regionen.

I det läget går det inte att doppa fötterna i Östersjön, vippa på tårna och förklara att svenska soldater endast skall agera i Sverige. Att bidra till svensk säkerhet kan ske på så många andra sätt. Den Nordiska stridsgrupp som från 1 januari under svensk ledning nu kan sättas in på EU-uppdrag är ett gott exempel på hur vårt land agerar med andra som tänker på ett likartat sätt. För SD tycks det vara rimligt att kunna göra något tillsammans med nordiska grannar som Norge och Finland medan tvivel uttalats mot andra länder i den gemensamma stridsgruppen som det mer ”främmande” Estland och Irland. Det är inte kloka överväganden och sakliga skäl som styr!

Vänsterpartiets version av 60-talet är av annan drömmande art. Internationella konflikter skall inte hanteras av väpnad trupp. Vad som helt bortses ifrån är behovet av skydd och övervakning för att säkra exempelvis bistånd och humanitär hjälp så som nu sker i Afghanistan. Det finns något aningslöst över en retorik som frammanar bilder av fredsdemonstrationer. Även här märks en brist på analys och insikter om det säkerhetspolitiska läget då varje möjlighet att kritisera USA tycks vara det som prioriteras.

Självrättfärdigheten är stor hos vänsterpartiet som i riksdagen hårt kritiserat socialdemokraterna för att partiet övergivit den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiska plattform som mejslades fram före valet. Vi i V står för det rödgröna alternativet, konstaterade vänsterpartiets talesperson Hans Linde. På frågan varför S lämnat tidigare intagna positioner svarade socialdemokraten Urban Ahlin att partiet tillsammans med V och MP förlorat valet.

Det säger faktiskt en del. Dels har socialdemokraterna en väg att vandra mot en mer nyanserad försvars- och säkerhetspolitik som fjärmar sig från vänsterpartiets USA-hat och dogmatism och dels att det faktiskt finns goda förutsättningar att nå bredare överenskommelser med två partier drömmande om 60-talet vid sidan av medan de andra tar sig an verklighetens utmaningar.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet
Ängelholm