Författare: Daniel Jönsson

Alliansen har tagit initiativ till breda långsiktiga överenskommelser med Socialdemokraterna och Miljöpartiet inom försvars- och säkerhetspolitiken. Den senaste är om kommande ledarskap för den nordiska stridsgruppen till EUs förfogande, Nordic Battle group (NBG).

Tidigare i år hade Sverige huvudansvaret för NBG 11 i samverkan med Estland, Finland, Irland och Norge. Att bygga upp och etablera en kapacitet som EUs militära snabbinsatsförmåga är viktigt och kräver långsiktigt engagemang. Alliansregeringen har beslutat tillsammans med S och MP att Sverige nu fortsatt ska ta internationellt solidariskt ansvar genom ledarskap för kommande stridsgrupper tidigast år 2015.

Behovet av en militär EU-styrka som med mycket kort varsel kan ingripa i händelse av en uppblossande kris blev särskilt tydligt under krigen på Balkan på 1990-talet. I ljuset av massakern i Srebrenica och kriget i Kosovo påbörjades ett arbete med att utveckla en sådan förmåga.

Reformeringen av försvaret och införandet av en ny insatsorganisation 2014 skapar möjligheter för Försvarsmakten att i framtiden bidra till internationella insatser med redan befintliga förband istället för som tidigare med temporära lösningar. Detta gör svensk medverkan i och ansvar för den nordiska stridsgruppen 2015 mindre resurskrävande än tidigare.

NBG är en viktig komponent i arbetet med att utveckla det nordiska militära samarbetet. Det har gett våra förband en ökad förmåga att samverka med andra och varit en katalysator för att hitta samordningsvinster i övning, utbildning och materielfrågor. Vid Försvarsutskottets besök i Lettland och Litauen framgick dessutom tydligt även dessa båda länders vilja att delta i en nordisk stridsgrupp.

Det har hävdats att EUs stridsgrupper hittills inte satts in i någon operation. För svensk del har däremot NBG på ett konkret sätt visast sig mycket värdefull i samband med internationella insatser. Delar av den välutbildade personal som stått i beredskap i NBG 08 kom att utgöra kärnan i de svenska förbanden i Kosovo (KFOR) och i Afghanistan (ISAF). Vid de utomordentligt snabba beslut som gällde för den svenska insatsen i Libyen 2011 utnyttjades det JAS 39 Gripenförband som då stod i beredskap i NBG 11. Därmed kunde förbandet vara på plats i operationsområdet mindre än 24 timmar efter det att riksdagen gett sitt godkännande.

Genom utvecklingen av snabbinsatsstyrkor har EU fått muskler att backa upp sina ”mjuka” säkerhetspolitiska verktyg. Förhoppningen är givetvis att förmågan aldrig ska behöva användas och i vissa fall kanske dess blotta existens kan vara tillräckligt avskräckande.

Det är bra med breda överenskommelser. Tillsammans med S och MP har också fattats beslut om förlängning av insatserna i Afghanistan och Kosovo. Vi tar gemensamt ansvar. Det är en tydlig signal utåt och en markering av enighet gentemot de soldater som på bästa sätt tjänar nationens intressen.

Cecilia Widegren
Riksdagsledamot, Skaraborg (M)
Vice ordförande Försvarsutskottet tillika Alliansgruppledare

Hans Wallmark
Riksdagsledamot, Norra och Östra Skåne (M)
Ledamot Försvarsutskottet

För en tid sedan hölls Nordiska rådets session i Köpenhamn. Med regeringschefer, statsråd och parlamentariker på plats hyllades det nordiska samarbetet i alla tonarter. Och det finns mycket som förenar! På många sätt har näringslivet varit stigfinnare i och med bildandet av koncerner som täcker flera länder, exempelvis inom banksektorn eller livsmedelsindustrin. För Sverige, Danmark, Finland och Norge utgör Norden den viktigaste hemmamarknaden.

 

Politiskt sker i dag också en stor samverkan inom utrikes- och försvarsområdet. Nordiska rådet beslöt vid mötet i Köpenhamn att i än större utsträckning prioritera detta. Redan för någon månad sedan kunde utrikesministrarna underteckna en överenskommelse i Helsingfors som innebär fördjupat samarbete ifråga om diplomatisk närvaro utomlands. Därmed uppfylldes en tanke som enskilda riksdagsmän framfört. Ett viktigt steg togs, och en tydlig markering gjordes, i och med att även de tre baltiska republikerna inkluderades.

 

När Finlands socialdemokratiske utrikesminister Erkki Tuomioja beskriver det internationella arbetet tillsammans eller hans svenska borgerliga kollega Carl Bildt redogör för försvarsläget sker det inte bara över lands- utan också partigränserna! Det nordiskt-baltiska betonas. Vi finns tillsammans i Afghanistan för att möjliggöra en ordnad övergång till egna myndigheter som kan säkra befolkningens vardag och ge alla, kvinnor som män, rätten att få utbildning eller sjukvårdshjälp. Flyginsatser med plan från Sverige, Danmark och Norge, utförande olika uppgifter, bidrog till att upprätthålla FNs resolutioner och skydda civilbefolkningen mot Khadaffi-regimens övergrepp i Libyen.

 

Tuomioja lyfte fram den nordiska solidaritetsförklaringen ”som bekräftar den politiska solidaritet och samhörighet som råder i Norden och som utgår från ett brett säkerhetsbegrepp.” Bildt lyfte fram samverkan ifråga om militär utbildning, träning och materielinköp. Till det adderades den nordiska stridsgrupp under svensk ledning som bildats både 2008 och nu 2011 att ställas till EUs förfogande. Här har andra länder också deltagit och delar av den personal och de plan som tränats för uppgifterna användas framgångsrikt i Libyenuppdraget.

 

För några månader sedan besökte delar av riksdagens försvarsutskott Lettland och Litauen. På plats framfördes önskemål om att få delta i en nordisk stridsgrupp med Sverige som ansvarig nation. Det uppgavs vara ett naturligt steg att ta i samband med att trupp hämtades hem från Afghanistan. I Tallinn, Riga och Vilnius påminns ofta i olika sammanhang om Sveriges särskilda ansvar som Östersjönation. Ta det, lyder uppmaningen. Till skillnad från många andra länder har inga snabba inbromsningar skett eller dramatiska nedskärningar genomförts i den svenska försvarsbudgeten.

 

När det nordiska samarbetet betonas och Östersjögrannar önskar se Sverige i en tydligare roll är det märkligt att mötas av socialdemokraternas nuvarande inställning att vårt land inte ska vara ramnation för en ny nordisk stridsgrupp. Möjligtvis kan vi ducka och krypa ihop och delta ifall någon annan leder och styr.

 

Ännu märkligare blir det då utvecklandet av en nordisk stridsgrupp inleddes under den dåvarande S-regeringen. Även i senare sammanhang har både det nordiska som det baltiska samarbetet framhävts som något viktigt. Det finns alltid anledning att fylla orden med innehåll.

Ytterst handlar det både om hur Sverige ser på Östersjö- och Nordensamarbete som vår självbild. Är vår uppgift att ta ansvar eller undvika det?

 

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet
Ledamot av Nordiska rådet