Ge en gåva
Ge en gåva

Författare: Daniel Jönsson

Wallmark om demokrati i arabvärlden

Posted on by Daniel Jönsson

Först föll Tunisiens president efter att ha hållit sitt land i ett
järngrepp under 23 år. Några veckor senare var det så dags för Mubarak som haft kontroll över i Egypten i 30 år. Alla ställer sig frågan åt vilket
håll frihetsvindarna nu kommer att blåsa. Är det dags för Jemen? Palestinska myndigheten?

Om sex månader planeras val i Tunisien respektive Egypten. Förändringarna har sin grund i breda gruppers frustration efter år av påtvingad fattigdom och marginalisering. Det finns en frihetstörst som dämpats genom att folk
fängslats, oppositionella trakasserats och nätets tanketrafik hindrats.

Av den anledningen skulle etablerandet av pluralism, oberoende media och andra friheter i Tunisien och Egypten långsiktigt kunna påverka området i sin helhet på ett positivt sätt. Den så kallade jasminrevolutionen kan få en liknande betydelse som när militärstyret föll under 1970-talet i
Spanien, Portugal och Grekland eller när Berlinmurens fall 1989 ledde till
en genomgripande förändring av hela Öst- och Centraleuropa.

På sina håll i Europa framförs nu oroliga kommentarer för vad fria val kan
resultera i. För en tid sedan träffade jag en tunisisk politiker som
precis fått se sitt parti legaliseras. Han uttryckte bekymmer över att ett
halvår är en kort tid för att arrangera val. Det ökar risken för
ytterkantsgrupper att göra sig gällande på de modererades bekostning.

Och den gamla strukturen kan alltid ändra attityd och uttryck och dyka upp i nya former. Partier och andra politiska krafter har varit förbjudna.

Flera av länderna har utvecklats till ?kleptokratier? – tjuvsamhällen – och
polisstater.

Som relativt nybliven ordförande för riksdagens EMPA-delegation
(Euro-Mediterranean Parliamentary Assembly ? ett samverkansorgan mellan EU och södra Medelhavsregionen och Nordafrika) har jag vid olika tillfällen träffat företrädare för ett antal Arabländer. Långt före demonstrationerna var en av de frågor som behandlades kristnas och andra religiösa minoriteters ställning. De fördomar som muslimer kan drabbas av i Sverige och Nordeuropa har samma grumliga grund som de kristna kan mötas av på andra håll i världen. De upplopp som för en tid sedan inträffade i Egypten med kyrkor som sattes i brand och andra svåra övergrepp som följd påstods ha sin upprinnelse i anklagelser om våldtäkt av en muslimsk flicka. I Sverige finns det ju politiska krafter som försöker hävda det omvända med brottslighet som sägs ha sin grund i islam.

I länder med hög korruption, svagt rättsväsende och låg tilltro till de
offentliga organen kan det vara enklare att piska upp stämningarna. Även
om det finns motsättningar och slitningar mellan olika grupper i
Nordeuropa kan de i normalfallet hanteras under ordnade former. En
demokratisering med steg mot en fungerande rättsordning är därför viktigt för att slå vakt om kristna gruppers ställning i Arabvärlden. Problemet är inte islam, utmaningen är avsaknaden av fungerande polis, fristående domstolar och mediefrihet. Val om sex månader är ett viktigt steg, men det är inte det enda utan kräver också uppbyggandet av ett öppet samhälles institutioner.

Hans Wallmark, riksdagsledamot (M)
Ordförande riksdagens EMPA-delegation

Kärnkraften, tillväxten och socialdemokratisk vånda

Posted on by Daniel Jönsson

Finland har tagit ytterligare steg mot byggandet av Nya kärnkraftverk. För några dagar sedan gavs nödvändiga klartecken. Redan sommaren 2010 röstade riksdagen för, med stor uppslutning även med ledamöter från S och C.

Det handlar om att trygga goda och säkra energileveranser till den tunga industrin. Precis som Sverige utgör skog, massa och metall något av exportnäringarnas ryggrad. Till det kommer visst beroende av elleveranser från Ryssland. Egenproduktion i nya anläggningar har därför anförts som ett viktigt argument.
Frågan är nu var de nya anläggningarna hamnar. Ett förslag är Simo, endast några mil från den svenska gränsen och Haparanda. I området finns den stora metallanläggningen utanför Kemi som ägs av Outokumpu. Det är en betydande arbetsplats även för boende på den västra sidan av Tornedalsälven.
Att Haparandas tidigare kommunalråd, nuvarande riksdagsledamoten, Sven-Erik Bucht (S) förordar en placering i Simo är fullt begripligt.
Ytterst handlar det om att säkra viktiga jobb i regionen. Det är bra för hela norra Finland såväl som för norra Sverige. Bucht talar om tillväxt och att människor på ett enkelt och naturligt sätt tar sig över gränsen. Även i andra sammanhang har han visat sig vara en god uttolkare av vad folk tycker. Trots en relativt låg placering på socialdemokraternas valsedel i Norrbotten lyckades han med ett formidabelt starkt stöd ta sig in i riksdagen med över 17 000 kryss.
Sven-Erik Bucht är representativ för många tillväxtvänliga socialdemokrater i både fackföreningsrörelse som själva partiapparaten. De
kan tala väl om kärnkraften, rent av glädja sig åt att nya anläggningar byggs i Finland, men samtidigt är de delar av ett parti som centralt
driver den rent motsatta uppfattningen! Före valet 2010 röstade riksdagen igenom en mogen och långsiktig klimat och energipolitik som byggde på en Alliansöverenskommelse om att kombinera energieffektiviseringar och utveckling av det förnybara med möjligheten av
att ersätta de tio gamla reaktorerna med nya. S röstade emot tillsammans med V och MP. Och de mindre partierna i det rödgröna samarbetet har ju ställt krav på ytterligare avvecklingar utöver de två aggregat i Barsebäck socialdemokraterna redan medverkat till att stänga.

Från den svenska industrins sida uttrycks starka önskemål om tydlighet i fråga om energipolitiken. Av den anledningen vore det bra om
socialdemokraternas förnyelsearbete även skulle nå detta område. Och att den linje Sven-Erik Bucht representerar i Haparanda skulle gälla hela landet. För om det finns ett samband mellan att det byggs en anläggning i Simo och nya jobb och god tillväxt gäller ju detta rimligtvis även Sverige. Ifall en eller flera äldre reaktorer kan ersättas av nya med ökad effekt är detta positivt. Att länder som Finland och Sverige tryggar energileveranser för lång tid framåt är dessutom bra för hela Norden.

Låt Bucht visa vägen för S!

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)
Ledamot av Nordiska rådet

Tillbaka till 60-talet?

Posted on by Daniel Jönsson

I svensk politik finns två partier som drömmer sig tillbaka. Dess företrädare önskar se en värld som inte finns. Det utopiska draget har något av 1960-talet över sig. Det är vänsterpartiet respektive sverigedemokraterna som utmärker sig. Var och en på sitt sätt. Särskilt märks detta inom försvars- och säkerhetspolitikens område.

Sverigedemokraternas inlägg i kammaren då försvarsbudgeten behandlades inskränktes till ett pliktskyldigt redogörande för partiets reservationer. Så även när det var debatt om det blocköverskridande förslaget om fortsatt deltagande i Afghanistan tillsammans med 46 andra länder på FN-uppdrag. Av det sagda och det skrivna framgår tydligt att SD anser att svenska soldater skall fullgöra sina uppdrag hemma.

Den bild som träder fram bär 60-talets drag av ett kallt krig där beröringsångesten med andra länder och allianser är högst påtaglig. Men mycket har hänt sedan dess. Dagens konflikter är av helt annan art. Inte minst finns en växande insikt om att gemensamma utmaningar måste hanteras just gemensamt. Tillåts exempelvis talibanstyre och andra starkt odemokratiska krafter bita sig fast och kontrollera samhällsutvecklingen i andra länder är risken stor att motsättningar och flyktingströmmar med tiden når även oss. Redan i dag går det att se hur våldsamma grupper inspireras och finansieras utifrån. Ett Afghanistan eller Pakistan i händerna på fanatiker riskerar att destabilisera hela regionen.

I det läget går det inte att doppa fötterna i Östersjön, vippa på tårna och förklara att svenska soldater endast skall agera i Sverige. Att bidra till svensk säkerhet kan ske på så många andra sätt. Den Nordiska stridsgrupp som från 1 januari under svensk ledning nu kan sättas in på EU-uppdrag är ett gott exempel på hur vårt land agerar med andra som tänker på ett likartat sätt. För SD tycks det vara rimligt att kunna göra något tillsammans med nordiska grannar som Norge och Finland medan tvivel uttalats mot andra länder i den gemensamma stridsgruppen som det mer ”främmande” Estland och Irland. Det är inte kloka överväganden och sakliga skäl som styr!

Vänsterpartiets version av 60-talet är av annan drömmande art. Internationella konflikter skall inte hanteras av väpnad trupp. Vad som helt bortses ifrån är behovet av skydd och övervakning för att säkra exempelvis bistånd och humanitär hjälp så som nu sker i Afghanistan. Det finns något aningslöst över en retorik som frammanar bilder av fredsdemonstrationer. Även här märks en brist på analys och insikter om det säkerhetspolitiska läget då varje möjlighet att kritisera USA tycks vara det som prioriteras.

Självrättfärdigheten är stor hos vänsterpartiet som i riksdagen hårt kritiserat socialdemokraterna för att partiet övergivit den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiska plattform som mejslades fram före valet. Vi i V står för det rödgröna alternativet, konstaterade vänsterpartiets talesperson Hans Linde. På frågan varför S lämnat tidigare intagna positioner svarade socialdemokraten Urban Ahlin att partiet tillsammans med V och MP förlorat valet.

Det säger faktiskt en del. Dels har socialdemokraterna en väg att vandra mot en mer nyanserad försvars- och säkerhetspolitik som fjärmar sig från vänsterpartiets USA-hat och dogmatism och dels att det faktiskt finns goda förutsättningar att nå bredare överenskommelser med två partier drömmande om 60-talet vid sidan av medan de andra tar sig an verklighetens utmaningar.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet
Ängelholm

Om Nordisk stridsgrupp 2011

Posted on by Daniel Jönsson

I skuggan av debatten om fortsatt svensk närvaro tillsammans med 46 andra länder på FN-uppdrag i Afghanistan har det skett en politisk behandling av deltagande i en Nordisk stridsgrupp under 2011. Även om det inte har funnits samma mediala fokus kring detta uppdrag har också här de fyra Allianspartierna kunnat samla sig bakom gemensamma skrivningar tillsammans med S och MP. Det är vänsterpartiet och sverigedemokraterna som av olika skäl står vid sidan om och reserverar sig.

Nordiska stridsgruppen 2011 kommer att ledas av Sverige under sex månader med från vår sida 1600 kvinnor och män. Det innebär att vältränad trupp kan sättas in på EU-uppdrag för att i närområdet bidra till säkerhet. Det kan exempelvis handla om att förhindra humanitära katastrofer till följd av krig, uppror eller annan form av samhällskollaps. Då gäller det att snabbt säkra hamnar eller flygplatser för att på så sätt kunna få in mat och andra förnödenheter. En olycka kommer sällan ensam och vid stora påfrestningar är det många strukturer som kan falla samman samtidigt. Det är här soldaterna kommer in. Hela idén är att det skall gå väldigt fort – endast några dagar – från att behov uppstått till att beslut fattats och stridsgruppen är på väg.

I grunden är det också bra med samverkan tillsammans med våra närmaste länder. Sedan ett par år finns en solidaritetsförklaring där Sverige förklarar att svåra påfrestningar i vårt närområde inte kommer att mötas med armarna i kors. Även om vi är alliansfria är vi inte blinda och döva. Och vi hoppas naturligtvis att andra bistår oss vid stora problem och utmaningar. Den bärande insikten är att konflikter och katastrofer enkelt fortplantar sig. Flyktingströmmar, giftutsläpp och terrorgrupper känner inga gränser. Vår säkerhet bygger också på att andra känner sig säkra och trygga.

Utöver Sverige ingår i den Nordiska stridsgruppen soldater från Estland och Norge samt de två icke Nato-anslutna staterna Finland och Irland. Insats bygger på EU-beslut och skall ske i enlighet med FN-stadgans ändamål och principer. Ifall en begäran inkommer under 2011 om att använda truppen krävs också ett riksdagsbeslut för att sända iväg soldaterna ifall dessa riskerar att hamna i en väpnad konflikt. Något så allvarligt som aktivt deltagande utomlands måste alltid bygga på beslut av de folkvalda och får inte bli en indirekt konsekvens av olika internationella avtal eller ses som en administrativ konsekvens av tidigare fattade beslut. Tjänstgöring vid konflikter skall alltid bemötas den stora respekt som insatsen är värd!

Det är inte första gången Sverige axlar huvudansvar för en Nordisk stridsgrupp. Så skedde också genom beslut 2004/05. Då bildades ett förband som var stridsklart 2008. Den gången skenade dock alla kostnader. Den miljard som det hela beräknades kosta visade sig i efterhand bli fyra! Riksrevisionen har i en granskning riktat skarp och berättigad kritik. Efter regeringsskiftet och med Sten Tolgfors som ny försvarsminister har förbättrade ekonomiska rutiner skapats inom försvarsmakten. Det tillsammans med andra nya inriktningsbeslut som att det gamla värnpliktssystemet övergetts kommer förhoppningsvis att leda till bättre kontroll och uppföljning. Som skattebetalare är det lika rimligt att ställa höga krav på försvarsmakten liksom all annan offentligt finansierad verksamhet.

Även om motståndare till en Nordisk stridsgrupp 2011 anför ekonomiska skäl för sina invändningar så har ifrågasättandet sin grund i ovilja både mot EU som bristande insikt i att morgondagens säkerhet byggs tillsammans. Särskilt viktigt för stridsgruppen blir att backa upp FN-resolutioner 1325 från år 2000 och 1889 från 2009 som handlar om kvinnor, fred och säkerhet samt 1612 från 2005 och 1882 från 2009 som berör barn i väpnade konflikter. Vi gör det tillsammans för fred och säkerhet och är beredda att hörsamma rop på hjälp. Och vi gör det tillsammans med nära vänner i vårt närområde!

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet
Ängelholm

Inför första advent – tusen år av tradition

Posted on by Daniel Jönsson

Första advent och början på ett nytt kyrkoår: För somliga är detta en självklarhet, för andra mer en förborgad hemlighet. Med julen i antågande närmar vi oss en av kristenhetens största helger. Det nyfödda, sårbara barnet lyfts fram. Det möter oss i allt från krubban som görs i ordning i hemmet till motiv på kort som ska postas i tid. Om några månader spikas den blödande, döende människan upp på korset. Påskens mysterier är den självklara pendangen i det som handlar om död och liv.

Även den mest sekulariserade i vårt land, om man så är hedersmedlem i föreningen Humanisterna, påverkas av de traditioner, seder men också rättsuppfattningar som präglat och fortfarande präglar Sverige och västvärlden. Vår kulturkrets vilar på ett arv från Aten, Rom och Jerusalem.
Under en tid har det förts en diskussion ifall kristendomen skall ges en särställning i undervisningen. Kritiken och invändningarna har sällan eller aldrig kommit från företrädare för andra religiösa samfund. Istället har motståndet huvudsakligen hämtat näring ur ett helt antireligiöst betraktelsesätt. För även den muslimska eller judiska trosbekännaren inser att fördjupad kunskap om det som format vår kultur leder till förståelse och insikt om även andra religioner.

Församlingar och kristna företrädare har inför det kommande beslutet uttryckt oro. Därför är det med stor tillfredsställelse det går att konstatera att kristendomen, tack vare Alliansregeringen, även i fortsättningen kommer att ha en särställning i skolans religionsundervisning. Skolverkets förslag att likställa de fem världsreligionerna blir därmed inte verklighet. Svenska elever kommer även i framtiden att få lära sig mest om den religion som under de senaste tusen åren haft störst inverkan på oss och vårt samhälle.

Alla är dock inte lika glada. Exempelvis menar delar av den rödgröna oppositionen att beslutet skickar signaler om att kristendomen är mer värd än andra religioner. De verkar även mena att regeringen alltid måste följa Skolverkets råd. På båda dessa punkter har de fel.

För det första är det vi folkvalda som fattar beslut om hur lagar och förordningar ska utformas i Sverige – inte myndigheter eller experter.

För det andra är det ingen som hävdar att staten på det här sättet ger uttryck för att kristendomen skulle vara bättre eller finare än någon annan religion. Och det handlar inte heller om något slags återgång till den gamla tidigare kristendomsundervisningen – ett önskemål som få samfund också gett uttryck för.

I tusen år har kristendomen haft stort inflytande över hur våra lagar är konstruerade, hur vi beter oss mot varandra, vilka helgdagar vi är lediga och hur många av våra traditioner ser ut. Det är ingen slump att vår flagga pryds av ett gult kors på blå botten.
Väldigt få tycker att det är konstigt att vi på historielektionerna läser mer om vår historia än till exempel om Turkiets eller Japans. Inte heller är det konstigt att det på samhällskunskapslektionerna läggs mest tid på hur den svenska demokratin fungerar istället för att lika mycket energi skulle gå till att studera övriga länders olika styrelseskick.

Elever med rötter i andra kulturer vinner på att skolan fokuserar på varför vårt land och vår kultur fungerar på ett visst sätt. Dels därför att de i mindre utsträckning än andra kan få den kunskapen hemma. Men också för att det är lättare för oss som bor i Sverige att acceptera och känna oss trygga med andra kulturer om vi har kunskap om vår egen.

Kristendomen har under tusen år varit med och format vårt land och vår kultur, varför skulle vi förneka det 2010?

Med första advent och en stundande julhelg kommer många svenskar, avsiktligt eller helt oavsiktligt, att påverkas av den kristendom svenska skolelever nu ges rätt och möjlighet att fördjupa sig litet mer i. Julen firas faktiskt inte till åminnelse av Kalle Anka i TV klockan 15 den 24 december – även om detta också på sitt sätt råkar vara en tradition!

Margareta Pålsson
Utbildningsutskottets ordförande (M)
Hans Wallmark
Riksdagsledamot, Ledamot av Kyrkomötet (M)

Ängelholms riksdagsman i Nordiska rådet

Posted on by Daniel Jönsson

Riksdagsledamot Hans Wallmark, Ängelholm, har återvalts som en av Sveriges 20 ledamöter i Nordiska rådet. Nordiska rådet är en församling med 87 medlemmar från de fem nordiska ländernas parlament och från de tre självstyrande områdena Åland, Färöarna och Grönland. 62:a sessionen kommer att avhållas på Island 2-4 november.

Vid den svenska delegationens möte 27 september utsågs Hans Wallmark också till riksdagens ledamot i Parlamentariska Östersjökonferensensens permanenta kommitté (BSPC). BSPC är ett samarbetsorgan bestående av företrädare för 27 av de nationella och regionala parlamenten runt Östersjön inklusive ryska företrädare.

Analys av valresultatet

Posted on by Daniel Jönsson

Med valresultatet klart, mandaten fördelade och personrösterna räknade finns det anledning att på allvar börja med utvärderingarna och de slutsatser som kan dras för framtiden. Hittills har mycket av de senaste dagarnas debatt kretsat kring sverigedemokraternas framgångar. Det riskerar att skymma sikten för allt det andra.

Både moderaterna som socialdemokraterna har med sina resultat och det faktum att partierna i årets riksdagsval är nära på jämnstora (30,06 procent mot 30,66 procent) tangerat hundra år gamla historiska nivåer. Paradoxalt nog står både vinnaren som förloraren inför utmaningar.

För moderaterna finns en risk att man lutar sig tillbaka i den trygga förvissningen om att partiet nu nått nivåer vilka kan försvaras utan större strid. Ständigt arbete krävs istället. Orden från början av 1970 måste ljuda i öronen då omdömen utslungades mot dåvarande M som visade ensiffrigt procentstöd: ”Ett onödigt litet parti”. Framgångarna i årets val är dels en arbetsseger för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg personligen och dels en kvittens på att medborgarna uppfattat fortsatt moderat förnyelse.

I takt med att partiet blir bredare och växer är det viktigt att fortsatt vara hungrigt sökande. Ett pragmatiskt förhållningssätt är en bra arbetsmetod som bland annat tagit sig uttryck i att det knackats på många hundratusen dörrar landet runt. Frågor har ställts och samtal förts om sådant som är av betydelse för den enskilda – och det har kommit att handla om allt från lokala vägfrågor till förskolor, badhus och sjukförsäkringssystemet. Attityden att lyssna snarare än att alltid försöka besvara är en förklaring till moderata framgångar. Även om politik handlar om att söka smarta och praktiska lösningar får aldrig idéarvet glömmas bort. Förvaltande riskerar alltid att leda till att den ideologiska basen glöms bort. I Europa finns flera exempel på partier som regerat ihjäl sig. För M gäller det att under kommande år påminna sig om den liberala rättsstatstraditionen och förmågan att se individen parad med konservatismens sociala och sammanhållande samhällssyn.

Socialdemokraternas utmaning blir att försöka ge sig på ett likartat förnyelsearbete moderaterna inledde efter valfiaskot 2002. Ifall partiet tror att det endast handlar om några smärre personförändringar, eller ännu värre inga personförändringar alls, har väljarnas budskap från söndag 19 september helt missats! Framför allt handlar det om att överge den traditionella oppositionspolitikens ständiga gnäll och ifrågasättande till förmån för en mer positiv agenda. Hur ser den grundläggande visionen ut? Hur sammanfaller den med de värderingar som finns hos svenska folket?

Socialdemokraterna måste också fundera igenom samarbetet med vänsterpartiet. Lockas en bred, arbetande medelklass av revolutionsromantiker, Venezuelavänner och Che Guevara-tröjbärande personer inom V som följer med som bonus ifall man tar S? Upprördheten över sverigedemokraternas framgångar har gjort det onödigt enkelt för vänsterpartiet att undvika de mycket svåra frågorna kring hur reformerat det i grunden är.

Det går att ha åsikter om sverigedemokraternas politik och i en del fall de personer som representerar partiet. Det är dock klokt att göra en distinktion mellan SD-väljarna och de förtroendevalda. De etablerade partierna bör under kommande år i en lyssnande dialog föra samtal med de många som uppfattat sig som så marginaliserade och undanskuffade att de kanske trots sverigedemokraternas förgrovade invandringspolitik valt att lägga sin röst på SD.

Den alltmer spridda förekomsten av lokala partier i många kommuner, inte minst i Skåne, visar att det finns mellan fem och tio procent som av olika anledningar vill protestera. Där har alla övriga ett gemensamt uppdrag att visa att det inte går att lova allt till alla! Moderaternas uppgift blir att som ett starkt växande parti klara av att fortsätta vara inkluderande och brobyggande. Socialdemokraternas uppgift blir att sluta tala om vad partiet är emot och istället formulera ett program för det man är för! Och det måste påminnas om att det inte går att ”sända en signal” eller ”röra om i grytan” genom att stödja något annat och samtidigt tro att det går att få Alliansens ansvarstagande!

Hans Wallmark
Riksdagsledamot, Ledamot av moderaternas partistyrelse

Yttrandefrihet även i Storkyrkan

Posted on by Daniel Jönsson

Alldeles utan att någon tänkt på det har uppmärksamheten i samband med riksmötenas högtidliga öppnande flyttats från kammaren till Storkyrkan. Det är en perspektivförskjutning som säger något om religionens kraft och potential.

Det började med att företrädare för det sekulariserade Sverige reste invändningar mot att riksdagsförvaltningen hjälpte till att förmedla inbjudningar till den frivilliga gudstjänsten. Vi var rätt många som förklarade det självklara att religionsfrihet inte bara är en rätt att avstå utan att också att delta. Året därpå framfördes kritik mot ekumeniska inslag i en gudstjänst inom ramen för Svenska kyrkans ordning. Vi var rätt många som hade svårt att se det konstiga i att en företrädare för den judiska församlingen läste högt ur Gamla testamentet som vi delar eller att en muslim hyllar en enda Gud.

I år var det så trampet av utmarscherande steg som kunde höras som protest mot biskopens predikan. Av kolleger från andra partier än SD förstår jag att det kan finnas delade uppfattningar. Själv tycker jag att evangeliet måste ges en personlig tolkning i predikstolen. Det är knappast första gången någon inte varit helt förtjust i någon annans förkunnelse. Men då hanteras det på annat sätt.

Den danske motståndsmannen och prästen Kaj Munk dundrade under de mest mörka åren på 1940-talet om just predikstolens frihet. Vi behöver röster som uppfattas som obekväma, kantiga och uppmanande. Och det är knappast överdrivet provocerande att i Storkyrkan konstatera: ”Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor.”

Kritikerna menar att predikan är ett tecken på en politiserad kyrka. Det finns långt bättre exempel! Biskopen har fullgjort sitt uppdrag att ge en personlig utläggning. Det långsiktiga problemet för Svenska kyrkan är däremot att se till att många fler olika sorters röster, tolkningar och traditioner ges företräde, även till de högsta ämbetena.

Att några sverigedemokrater väljer att protestera på ett övertydligt sätt fäster dock inte uppmärksamheten på detta. Att partiledaren dessutom klätt sig i folkdräkt för att visa respekt för landets statschef samtidigt som han anser att det står honom fritt att trava ut först av alla mitt under gudstjänsten i närvaro av den kungliga familjen säger något om att det teatrala föredras framför det innehållsliga.

Storkyrkan har blivit en viktig plats i samband med riksmötenas öppnande. Förkunnandet och förhållandet till religionen befinner sig inte i periferin utan i centrum!

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)
Ledamot av Kyrkostyrelsen

Kunniga och engagerade lärare viktigast

Posted on by Daniel Jönsson

BUN-ordförande Sven-Ingvar Borgquist bemöter (S) i fråga om ”mer resurser till skolan”:

Jag har tidigare tagit upp statistik inom Barn- och utbildningsnämndens område, bland annat den som visade att Ängelholm inom ett flertal områden ligger i framkant. Då fick jag till svar från S-gruppen att man hade förmågan att se genom statstiken och trodde inte på de positiva signalerna. BrittMarie Hansson tar nu upp lärartätheten. Vissa kommuner har högre än andra, men det finns många andra faktorer som inte framkommer genom statistik.
Enligt undersökningar gjorda av Sveriges kommuner och landsting (SKL) så ser man inte samband mellan hög lärartäthet och höga kunskapsresultat. Alltså är det svårt att mäta mjuka värden med siffror. Lärarens kompetens har stor betydelse för elevernas kunskapsinhämtning.
Här i Ängelholm har vi satsat fullt ut på lärarlyftet för att ge pedagogerna möjlighet till fortbildning. Vi satsar även vidare på läsa-skriva-räkna som är en satsning på de lägre årskurserna.
Vidare tycker jag att det är synd att socialdemokraterna i Ängelholm har blivit ett nejsägarparti de senaste mandatperioderna. Enligt min bedömning har man helt tappat nytänkandet och innovationsförmågan, samt verkar mest gå ut med att lova allt till alla.

Sven-Ingvar Borgquist
Ordförande BUN Ängelholm (M)

Politiker från andra världsdelar i Ängelholm

Posted on by Daniel Jönsson

Politiska företrädare från Chile och Honduras och fanns i vår valstuga på torsdagseftermiddagen för att delge oss sina jämförelser mellan valkampanjer i Sverige respektive Syd- och Latinamerika.

På plats var:

Nicolas Figari, Chile, tidigare politisk rådgivare till Senatens talman

Mario Barahona, Honduras, ledamot av kongressen

Sayra Mariana Gamez Benegas, Honduras, kampanjansvarig vid senaste presidentvalet

Sedan i tisdags har de tre följt riksdagsman Hans Wallmark och den moderata valrörelsen i Skåne. De har deltagit i möten och aktiviteter ibland annat Kristianstad, Hässleholm och Ängelholm.

På torsdagskväll flyger de till Stockholm för att följa slutspurten och delta på moderaternas valvaka.