Författare: Daniel Jönsson

”Man kampanjar i poesi, men man regerar i prosa”. Så beskrev New Yorks exguvernör Mario Cuomo skillnaden mellan att vara i opposition och sitta vid makten. Våra länder må vara olika, men hans beskrivning gäller även på sitt sätt i Sverige. Detta blir tydligt när man hör S-ledaren Löfven eller på hans tilltänkta partners. Därför är min tolkning av temat ”Om valet går som jag vill” att Alliansen får fortsatt ansvar för regeringsprosan.

Den tid då socialdemokraterna ensamma kunde diktera villkoren är förbi. Idag måste S samarbeta med andra i maktställning för att kunna regera. Löfven håller tyst om detta, men nu verkar väljarna ha fått nog. Enligt en opinionsundersökning vill 66 procent att det öppet deklareras hur en tänkt S-ledd regering ska se ut.

Att betrakta Löfvens möjliga partners och deras politik är ingen munter sak. MPs skattehöjningar betyder drygt 500 kronor i höjd skatt per månad och väljare. Deras 35 timmars arbetsvecka innebär en inkomstförsämring på 2 000 per månad. En genomsnittlig heltidsarbetande har 18 000 kronor per månad netto och en försämring på 5 000 per månad för en familj med två inkomster blir därför kännbar. Till det kommer gröna förslag om flygskatt, koldioxidskatt och annat tillväxthämmande.

V vill höja arbetsgivaravgiften för unga, bolagsskatten och krogmomsen. Jobbskatteavdragen ska bort liksom RUT och ROT försämras. Fastighetsskatt och arvsskatt ska återinföras. Dessutom ska det finanspolitiska ramverket skrotas. Överskottsmålet – som hjälpt oss under krisen – ska överges.

Fi då? Jo, i valmanifestet utlovas reformer för 500 miljarder – lika bullrig som retoriken kan vara lika tyst är det kring finansieringen. Enbart arbetstidsförkortningen till 30 timmars arbetsvecka innebär en försvagning av de offentliga utgifterna med 252 miljarder, men det stoppar inte Gudrun Schyman. ”Vi kan inte ha pengarna i högsätet. Man får inte vara så fyrkantig”, säger hon.

Mot detta står en Allians som präglas av ansvarstagande. Politiskt betyg leder sällan till poetiskt beröm, men det gör inget. För mig räcker det om Alliansen får fortsatt förtroende av väljarna.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)
Ledamot av moderaternas partistyrelse

Äntligen stod prästen på predikstolen.

Så mästerligt inleds Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf. En text som finns att läsa på framsidan av alla tjugor invid porträttet av författarinnan och Nobelpristagaren.

För att travestera dessa rader. Äntligen stod Marianne Berg i riksdagens talarstol. Och vidare: Iförd en t-shirt med bild av statsminister Fredrik Reinfeldt och en personligt nedskriven hälsning från en kämpe till en annan.

Visst kan en del sägas om klädvalet i landets främsta politiska församling. Men i samband med att denna vänsterpartist från Malmö höll sitt sista anförande visade sannolikt talmannen viss fördragsamhet.

Det finns anledning att uppmärksamma det som skedde i riksdagen för någon vecka sedan. Inte minst som relief till det tonläge och det språk som kan komma att höras från i dag till valdagen 14 september.

Det finns en politisk kultur av att skilja på sak och person som det faktiskt gäller att värdesätta. Som utrikes- och försvarspolitiker har jag många gånger mötts av förvånande kommentarer av att Sverige representeras av blandade delegationer med politiker från flera läger där ledamöterna lyssnar till argument snarare än att uteslutande ta ära och heder av varandra.

Bakom talmannens rygg på podiet finns i riksdagens kammare en imponerande väv. Ibland brukar jag kalla den textilskapelsen för 101 nyanser av grått då färgerna är dova och mättade. Och så kan vår riksdag också många gånger beskrivas. Det menat som något positivt! Vill man ha eldfängt så blir det parlament där smockor utdelas och folk kastar skor på varandra. Sverige och Norden är just 101 nyanser av grått. Vi lappar och lagar. Vi är pragmatiska. Det erkänns: Inte alltid avvikande och spännande, men ärliga och välmenande. Politiker från många partier vill göra det bättre och enklare. Kontrasten är också tydlig i förhållande till de grovheter som kan frodas på nätet och i kommentarsfälten.

Från talarstolen sa Marianne Berg: ”På min fina T-shirt finns det en väldigt bra bild på vår statsminister Fredrik Reinfeldt – en man som tillsammans med övriga i Alliansen snart har kämpat i åtta år. Historiskt finns det ingen moderat eller någon annan från övriga allianspartier som har varit statsminister längre, och det finns ingen statsminister som har varit yngre än Fredrik Reinfeldt var när han tillträdde sin post 2006. Det säger jag grattis till. Det var bra jobbat!/…/

Trots att jag rent politiskt inte är av samma åsikt som statsministern och hans kamrater finns det ett ’vi’ och några som kan göra skillnad på sak och person – en mycket viktig egenskap i livet.”

Politik handlar om att bryta idéer och uppfattningar med och mot varandra. Men det är också fråga om personliga möten. Det finns möjlighet att lära av varandra. Därför finns det så här på randen till vad som kan bli en tuff valrörelse skäl att bära med sig insikten och förmågan att i politiska sammanhang skilja på sak och person. Det har Marianne Berg visat då hon äntligen stod i talarstolen iförd en Reinfeldt-tröja.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Ängelholm
Ledamot av moderaternas partistyrelse