Nå, varför är ni icke med i Nato? De direkta frågande orden riktade av en socialdemokratisk försvarsminister i Danmark till en delegation av riksdagsledamöter från Sverige klingar fortfarande i mina öron.
Mitt inryck är att de som argumenterar emot en anslutning allt mindre formulerar hållbara och tydliga motargument utan istället bemöter frågeställningen med tystnad.
Men det finns all anledning att åtminstone försöka inleda ett bredare och öppnare samtal och meningsutbyte kring Sverige och Nato. För egen del representerar jag ett parti som klart uttalat sig för medlemskap. För att direkt citera ur moderaternas handlingsprogram: ”Vi vill verka för en svensk anslutning till Nato. Ett medlemskap ger Sverige större möjligheter att ta ansvar för och påverka en organisation som är central för vår egen och Europas säkerhet.”
Samtidigt konstaterar vi att detta måste ske i nära dialog och helst tillsammans med Finland. Det måste även i Sverige finnas en opinion för ett sådant viktigt steg och en bred parlamentarisk förankring. Inte minst Nato självt brukar kräva en tydlig uppbackning vilket gör att folkomröstningar i flera fall bekräftat medlemskapet.
Med Jens Stoltenberg som ny Nato-chef finns möjligheter att den svenska Nato-debatten kan komma att förändras. Den nuvarande innehavaren är Anders Fogh Rasmussen från Danmark. Båda visar att mellanstora nordiska länder kan ta för sig. Det finns ingen anledning att tro att inte Sverige skulle ha samma goda möjligheter att bli en respekterad och konstruktiv röst på samma sätt som Danmark och Norge redan är det. Med möjligheter till inflytande går det också att forma utvecklingen och inriktningen.
Som socialdemokrat har Jens Stoltenberg säkert lättare att tala med politiskt likasinnade i Sverige. För hur kommer det sig att det som är ett självklart fundament för S-märkt försvars- och säkerhetspolitik i Danmark och Norge är något politiskt oberörbart norr om Öresund och öster om Svinesund?
Svensk debatt är för närvarande helt renons på tyngre socialdemokratiska röster som ens kan resonera kring ett svenskt Nato-medlemskap. Möjligheterna att från borgerligt håll puffa, knuffa eller förmå S att ta steg i denna riktning ska nog ses som begränsat. I värsta fall kan det rent av motverka sitt syfte. Däremot finns det skäl att tro att det är lättare ifall en socialdemokrat talar med en annan. Jens Stoltenberg kan därmed komma att göra skillnad.
Även i Finland rör det på sig. För några veckor sedan skrev ett antal tidigare försvarsministrar – Stefan Wallin, Jan-Erik Enestam, Ole Norrback, Elisabeth Rehn och Carl Olaf Homén – ett debattinlägg där det pläderades för en mer frimodig debatt. Varför skulle inte ett medlemskap vara aktuellt? Nato har förändrats och endast en medlem kan säkert räkna med militärt stöd vid en kris.
Som en reaktion på händelseutvecklingen mellan Ryssland och Ukraina och den olagliga annekteringen av Krim har ett antal länder med USA i spetsen tydligt visat de tre baltiska republikerna på andra sidan Östersjön att säkerhetsgarantierna gäller. Det talas både om möjligheter till utplacering av materiel och manskap.
Allt detta ökar intresset av samarbete och samverkan. Långsiktigt finns skäl att tro att det också kan påverka synen på Nato. I ljuset av detta ska nog andra mätningar i Finland läsas. Enligt en gjord gallup är 53 procent av de tillfrågade för och 34 procent mot ett Nato-medlemskap om statsledningen också är för ett sådant. Och YLE, Finlands public service, kunde visa på stark uppbackning för någon form av försvarsallians med Sverige, 54 procent för och 36 procent mot.
Både med anledning av det som nu sker i vårt närområde som att norrmannen Jens Stoltenberg träder till som ny Nato-chef efter dansken Anders Fogh Rasmussen visar på att det är nödvändigt att föra en seriös Nato-debatt även i Sverige. Och i den är det högst önskvärt att även socialdemokraterna deltar!
Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)
Försvarsutskottet, Försvarsberedningen
