Kategori: Försvarsutskottet

Alliansen har tagit initiativ till breda långsiktiga överenskommelser med Socialdemokraterna och Miljöpartiet inom försvars- och säkerhetspolitiken. Den senaste är om kommande ledarskap för den nordiska stridsgruppen till EUs förfogande, Nordic Battle group (NBG).

Tidigare i år hade Sverige huvudansvaret för NBG 11 i samverkan med Estland, Finland, Irland och Norge. Att bygga upp och etablera en kapacitet som EUs militära snabbinsatsförmåga är viktigt och kräver långsiktigt engagemang. Alliansregeringen har beslutat tillsammans med S och MP att Sverige nu fortsatt ska ta internationellt solidariskt ansvar genom ledarskap för kommande stridsgrupper tidigast år 2015.

Behovet av en militär EU-styrka som med mycket kort varsel kan ingripa i händelse av en uppblossande kris blev särskilt tydligt under krigen på Balkan på 1990-talet. I ljuset av massakern i Srebrenica och kriget i Kosovo påbörjades ett arbete med att utveckla en sådan förmåga.

Reformeringen av försvaret och införandet av en ny insatsorganisation 2014 skapar möjligheter för Försvarsmakten att i framtiden bidra till internationella insatser med redan befintliga förband istället för som tidigare med temporära lösningar. Detta gör svensk medverkan i och ansvar för den nordiska stridsgruppen 2015 mindre resurskrävande än tidigare.

NBG är en viktig komponent i arbetet med att utveckla det nordiska militära samarbetet. Det har gett våra förband en ökad förmåga att samverka med andra och varit en katalysator för att hitta samordningsvinster i övning, utbildning och materielfrågor. Vid Försvarsutskottets besök i Lettland och Litauen framgick dessutom tydligt även dessa båda länders vilja att delta i en nordisk stridsgrupp.

Det har hävdats att EUs stridsgrupper hittills inte satts in i någon operation. För svensk del har däremot NBG på ett konkret sätt visast sig mycket värdefull i samband med internationella insatser. Delar av den välutbildade personal som stått i beredskap i NBG 08 kom att utgöra kärnan i de svenska förbanden i Kosovo (KFOR) och i Afghanistan (ISAF). Vid de utomordentligt snabba beslut som gällde för den svenska insatsen i Libyen 2011 utnyttjades det JAS 39 Gripenförband som då stod i beredskap i NBG 11. Därmed kunde förbandet vara på plats i operationsområdet mindre än 24 timmar efter det att riksdagen gett sitt godkännande.

Genom utvecklingen av snabbinsatsstyrkor har EU fått muskler att backa upp sina ”mjuka” säkerhetspolitiska verktyg. Förhoppningen är givetvis att förmågan aldrig ska behöva användas och i vissa fall kanske dess blotta existens kan vara tillräckligt avskräckande.

Det är bra med breda överenskommelser. Tillsammans med S och MP har också fattats beslut om förlängning av insatserna i Afghanistan och Kosovo. Vi tar gemensamt ansvar. Det är en tydlig signal utåt och en markering av enighet gentemot de soldater som på bästa sätt tjänar nationens intressen.

Cecilia Widegren
Riksdagsledamot, Skaraborg (M)
Vice ordförande Försvarsutskottet tillika Alliansgruppledare

Hans Wallmark
Riksdagsledamot, Norra och Östra Skåne (M)
Ledamot Försvarsutskottet

För en tid sedan hölls Nordiska rådets session i Köpenhamn. Med regeringschefer, statsråd och parlamentariker på plats hyllades det nordiska samarbetet i alla tonarter. Och det finns mycket som förenar! På många sätt har näringslivet varit stigfinnare i och med bildandet av koncerner som täcker flera länder, exempelvis inom banksektorn eller livsmedelsindustrin. För Sverige, Danmark, Finland och Norge utgör Norden den viktigaste hemmamarknaden.

 

Politiskt sker i dag också en stor samverkan inom utrikes- och försvarsområdet. Nordiska rådet beslöt vid mötet i Köpenhamn att i än större utsträckning prioritera detta. Redan för någon månad sedan kunde utrikesministrarna underteckna en överenskommelse i Helsingfors som innebär fördjupat samarbete ifråga om diplomatisk närvaro utomlands. Därmed uppfylldes en tanke som enskilda riksdagsmän framfört. Ett viktigt steg togs, och en tydlig markering gjordes, i och med att även de tre baltiska republikerna inkluderades.

 

När Finlands socialdemokratiske utrikesminister Erkki Tuomioja beskriver det internationella arbetet tillsammans eller hans svenska borgerliga kollega Carl Bildt redogör för försvarsläget sker det inte bara över lands- utan också partigränserna! Det nordiskt-baltiska betonas. Vi finns tillsammans i Afghanistan för att möjliggöra en ordnad övergång till egna myndigheter som kan säkra befolkningens vardag och ge alla, kvinnor som män, rätten att få utbildning eller sjukvårdshjälp. Flyginsatser med plan från Sverige, Danmark och Norge, utförande olika uppgifter, bidrog till att upprätthålla FNs resolutioner och skydda civilbefolkningen mot Khadaffi-regimens övergrepp i Libyen.

 

Tuomioja lyfte fram den nordiska solidaritetsförklaringen ”som bekräftar den politiska solidaritet och samhörighet som råder i Norden och som utgår från ett brett säkerhetsbegrepp.” Bildt lyfte fram samverkan ifråga om militär utbildning, träning och materielinköp. Till det adderades den nordiska stridsgrupp under svensk ledning som bildats både 2008 och nu 2011 att ställas till EUs förfogande. Här har andra länder också deltagit och delar av den personal och de plan som tränats för uppgifterna användas framgångsrikt i Libyenuppdraget.

 

För några månader sedan besökte delar av riksdagens försvarsutskott Lettland och Litauen. På plats framfördes önskemål om att få delta i en nordisk stridsgrupp med Sverige som ansvarig nation. Det uppgavs vara ett naturligt steg att ta i samband med att trupp hämtades hem från Afghanistan. I Tallinn, Riga och Vilnius påminns ofta i olika sammanhang om Sveriges särskilda ansvar som Östersjönation. Ta det, lyder uppmaningen. Till skillnad från många andra länder har inga snabba inbromsningar skett eller dramatiska nedskärningar genomförts i den svenska försvarsbudgeten.

 

När det nordiska samarbetet betonas och Östersjögrannar önskar se Sverige i en tydligare roll är det märkligt att mötas av socialdemokraternas nuvarande inställning att vårt land inte ska vara ramnation för en ny nordisk stridsgrupp. Möjligtvis kan vi ducka och krypa ihop och delta ifall någon annan leder och styr.

 

Ännu märkligare blir det då utvecklandet av en nordisk stridsgrupp inleddes under den dåvarande S-regeringen. Även i senare sammanhang har både det nordiska som det baltiska samarbetet framhävts som något viktigt. Det finns alltid anledning att fylla orden med innehåll.

Ytterst handlar det både om hur Sverige ser på Östersjö- och Nordensamarbete som vår självbild. Är vår uppgift att ta ansvar eller undvika det?

 

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet
Ledamot av Nordiska rådet

 

 

Sverige har en lång tradition av internationell solidaritet och deltagande i fredsinsatser. Sedan 2002 har Sverige bidragit till Isaf-insatsen i Afghanistan. Vi har förlängt det svenska bidraget till den Natoledda insatsen i Libyen, och haft svensk trupp i Kosovo sedan 1999 samt i Bosnien innan dess. Vi har deltagit i upprätthållandet av vapenstilleståndet mellan Nord- och Sydkorea sedan 1953. Vi har varit i Mellanöstern alltsedan 1948.

Sverige har de senaste åren deltagit i militära insatser i Liberia, i Tchad och utanför Somalias kust. I FN-ledda insatser har Sverige tidigare varit bland annat i Kongo, på Cypern och i Libanon.

Cirka 100 000 svenskar har gjort militära insatser internationellt. Ett åttiotal soldater och officerare har omkommit, varav arton i strid. Alla soldater, kvinnor som män, tar risker för att värna andras säkerhet. De är ifrån familj och vänner under långa perioder. Det är en djupt oegennyttig handling värd all uppskattning och respekt.

Trots över sextio år av insatser har Sverige tidigare saknat en sammanhållen veteransoldatpolitik. Vi har sett till att en sådan nu finns på plats.

Från i år har Försvarsmakten fått ökat ansvar. Tidsbegränsningen för stöd till skadade om max fem år är borttagen, ansvaret sträcker sig så länge det behövs. Även stödet till anhöriga stärks, de gör också en viktig insats.

Det är viktigt att visa stöd och tacksamhet för soldaternas arbete. Vi har infört en ny veteranminnesdag den 29 maj. Det kommer att finnas en belöningsmedalj för särskilt berömvärda internationella insatser och en medalj för sårade i strid. Ett särskilt monument för att hedra alla veteraner kommer att uppföras. Så kan staten bättre visa sin erkänsla.

Lika stolt över att alliansregeringen infört en veteransoldatpolitik, lika förundrad kan man vara över att Socialdemokraterna röstade nej till dessa självklara förbättringar.

Tyvärr är detta inte någon engångsföreteelse. Tvivlen om var Socialdemokraterna står i frågor som rör internationell solidaritet har de senaste åren växt sig allt starkare. Även om de slutliga besluten blev andra har Socialdemokraterna krävt förtida avveckling av insatserna både i Afghani­stan, i Kosovo och i Libyen. S krävde att vi skulle avstå från att leda den nordiska stridsgruppen som stod i beredskap under första halvåret i år, och har ifrågasatt deltagande i den nordiska stridsgruppen 2014. De har inte tagit avstånd från sitt krav på att spara 500 miljoner kronor varje år på internationella insatser.

Utan brett stöd i riksdagen kan Sverige inte bistå när FN kallar. Socialdemokraterna har att bevisa att de senaste årens vacklande nu har ersatts av ett genuint ansvarstagande.

Sverige ska fortsätta traditionen av att aktivt bidra till internationell fred och säkerhet. Vi ska vara stolta över de soldater och sjömän som osjälviskt tar risker för att skapa en säkrare tillvaro för männi­skor i konflikter. Vi ska ta hand om våra soldater under alla förhållanden. Det handlar om god utbildning, bra materiel och klok ledning. Men också om ett stort, varmt och inkännande tack när uppdraget är fullgjort.

STEN TOLGFORS

HANS WALLMARK

Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) uttrycker i SvD 13 juli oro för svensk försvarsindustris konkurrenskraft. Detta förvånar då oppositionens agerande under våren kring tillsättandet av en parlamentarisk luftförsvarsutredning med sikte på åren 2040 och framåt milt sagt inte har underlättat för svensk försvarsindustri och den fortsatta utvecklingen av Jas 39 Gripen.

Socialdemokraterna fortsätter att svänga. Nu motsägs Göran Perssons regeringsskrivelse om svensk försvarsindustri och materielförsörjning från mars 2006. Där behandlades en strategi om hur fördyringar ska undvikas först genom en systematisk genomgång av möjligheterna att utnyttja befintlig materiel, sedan genom att öka antalet eller vidareutveckla dessa befintliga system och ytterst genom att behovet tillgodoses av de produkter och tjänster som den internationella marknaden erbjuder. I första hand bör en anskaffning göras genom deltagande i samordnad internationell anskaffning och i andra hand på egen hand. Endast i de fall då dessa möjligheter uttömts bör man välja att tillgodose behovet genom nyutveckling, och även då i första hand i samarbete med andra. Detta har varit socialdemokraternas linje i regeringsställning och den har Alliansen också gjort till sin.

Materielanskaffning ska alltid utgå från Försvarsmaktens operativa behov. Insatsorganisationen ska förses med ändamålsenlig, beprövad och tillförlitlig materiel av god kvalitet och mängd i förhållande till ställda krav. Strategin finns för att vi ska få så mycket materiel som möjligt för pengarna.

Det är därför förvånande att Peter Hultqvist ifrågasätter denna hållning. Dessutom vill socialdemokraterna enligt det senaste budgetförslaget som behandlar försvaret skära nästan en halv miljard på anslaget för materiel (465 miljoner) och totalt två miljarder på området som helhet. Detta samtidigt som man talar sig varm för traditionella branschprogram för viss industri. För att uttrycka sig milt: Det hänger inte ihop!

Svenskbaserad försvarsindustri är enormt exportberoende. 85 till 90 procent går på export. Alliansregeringen har inrättat en ny myndighet, Försvarsexportmyndigheten (FXM), för att samordna exportansträngningarna. Detta ställde sig Socialdemokraterna emot och ville i sin senaste budget skära på FXM-anslaget och därmed försämra förutsättningarna.

Socialdemokraternas agerande kring svensk försvarsindustri försvårar dess nödvändiga långsiktiga villkor snarare än stärker dem. Svenskbaserad försvarsindustri är åtta av tio gånger exportberoende, därmed är den utvecklade materielförsörjningsstrategin som Göran Perssons regering påbörjade ett viktigt steg för Sverige.

Alliansen fortsätter sin tydliga linje. Försvarsmaktens operativa behov ska styra. Vi ska ha en kostnadseffektiv anskaffning. Vi ska ha samarbete i utvecklingen med andra länder. Vi ska öppna marknaden. Vi stödjer export. Detta är en tydlig strategi för att värna svensk försvarsindustri i dagens globala värld.

Cecilia Widegren
Försvarsutskottets vice ordförande (M)
Hans Wallmark
Ledamot Försvarsutskottet

På riksdagens bord finns nu en proposition lagd av regeringen om fortsatta svenska militära insatser i Libyen. Förslaget bygger på en principöverenskommelse som vilar på den breda parlamentariska bas som de fyra Allianspartierna plus S och MP utgör. Det är bra med god uppslutning då trupp sänds iväg på internationella och svåra uppdrag. Riksdagen har anledning att visa dem stor respekt som axlar ett tungt ansvar. Det är SD och V som väljer att stå vid sidan av.

Motionstiden har förkortats till endast fyra dagar och ärendet ska behandlas av ett sammansatt utrikes- och försvarsutskott. Tanken är att beslut ska fattas redan fredag 17 juni för att på så sätt möjliggöra en smidig övergång för de plan och personer som redan är baserade på Sicilien och i Italien för att fullgöra nuvarande övervakningsuppgifter. Dessutom är Sverige snabb på att hörsamma de önskemål som uttryckts för några dagar sedan i brev från Natos generalsekreterare vilka förnyades i samband med ett försvarsministermöte 8 juni.

Sverige har fått mycket beröm för sitt bidrag till den gemensamma insatsen. Hittills har plan, piloter och annan personal möjliggjort spaning för att upprätthålla flygförbudszonen. Det har handlat om att hålla koll på de helikoptrar som fortfarande finns kvar men också att lokalisera radarcentraler samt det luftförsvar Khadaffis styrkor försöker använda. Den svenska spaningskapsel som Jas 39 Gripen utrustats med i kombination med dem som tolkar informationen har visat sig vara en oslagbar kombination. Med den proposition som riksdagen nu ska anta breddas uppgiften till att gälla all form av spaning, inte minst att förse resten av styrkorna med kunskaper om hur och var en utsatt civilbefolkning attackeras.

Det nya mandatet är helt i linje med de önskemål som internationellt framförts. Även om det är något färre plan som nu genom en bred politisk kompromiss ska agera utifrån basen på Sicilien kommer Sverige att göra mer, inte mindre. Till det kommer löften om andra stödåtgärder samt fortsatt starkt fokus på humanitära insatser och vad som ska ske i samband med kommande samhällsuppbyggande i Libyen. I dag tjänstgör cirka 130 personer där nere, tanken är att de under kommande 90 dagar ska kunna uppgå till 180.

Åtgärderna baseras på två resolutioner i FNs säkerhetsråd, 1970 fastslår att angreppen på civila är brott mot mänskligheten medan 1973 pekar på att situationen är ett hot mot internationell fred och säkerhet. Civila ska därför skyddas, en flygförbudszon upprätthållas och vapen förhindras komma in i Libyen. Khaddafi har dock redan sedan tidigare fyllt sina förråd med både utrustning av hög klass och ammunition. Via gränsen i söder antas också legosoldater tas in. I takt med att områden befriats har hemska berättelser om tortyr och förtryck avslöjats samtidigt som det nu finns stor oro för att massvåldtäkter uppmuntras. Oppositionen har tidigare hotats med att förgöras. FN uppger att runt 640~000 personer är på flykt ur ur Libyen och cirka 250~000 inom landet. Ingen kan på fullt allvar tro att fred och försoning samt skydd av civila är möjlig med Khaddafi kvar vid makten!

Därför behövs plan och svenskar på plats med ett breddat mandat. Det ska sedan självfallet följs av fler åtgärder för uppbyggnad än de nästan 140 miljoner kronor Sverige redan bidragit med i humanitärt stöd.

Det finns en mening i regerings proposition som väl sammanfattar den hållning som Sverige nu ger uttryck för i en bred uppgörelse som bara saknar stöd från SD och V: ”Sveriges samlade insatser ska syfta till att stärka de krafter som verkar för demokrati, utveckling och ger hopp om en ny framtid i Libyen.”

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet, Ängelholm
Anders Hansson
Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet, Vellinge

Den samlade oppositionen bestående av S, V, MP och SD har tre mandats övervikt i riksdagen. Det är endast när de fyra partierna röstar gemensamt som Alliansens förslag faller.

Nu har de förenats i försvarsutskottet. 27 april avgörs frågan om en parlamentarisk luftförsvarsutredning. De fyra når dock fram till samma uppfattning utifrån olika grunder. Miljö- och vänsterpartiet har ju hittills i debatten varit synnerligen kritiska mot Jas 39 Gripen. Sverigedemokraterna hävdar sig vara ett försvarsvänligt parti som öppnar för möjligheten av en kommande uppgradering och modernisering av det svenska flygplanet. Inom socialdemokraterna finns en blandad uppsättning åsikter. Tillsammans vill de nu ha möjligheten att fundera kring det kommande luftförsvaret genom en utredning med företrädare för riksdagens alla åtta partier. S, V och MP slår därmed armkrok med SD.

Självfallet arbetar redan nu Försvarsmakten med att ta fram ett beslutsunderlag till regering och riksdag för vidare politisk beredning och beslut. I frågan om Jas har sagts att det behövs ungefär ett år till. Ett eventuellt beslut i riksdagen den 27 april om en parlamentarisk utredning skulle därmed förlänga och skjuta viktiga beslut på framtiden. I normalfallet tar en bred parlamentarisk utredning drygt två år. Av respekt för det arbete som då inleds ökar risken att en våt filt av beslutsoförmåga läggs över det svenska luftförsvaret.

Riksdagen har redan tidigare ställt sig positiv till ett förmågelyft för Jas 39 Gripen med uppgradering av ett antal plan till ny version.

En parlamentarisk utredning skulle kosta ett par miljoner och riskerar att försena beslut om utveckling av JAS 39 Gripen. Därmed hotas också arbetstillfällen på Saab, ingenjörsjobb- och verkstadsjobb och möjligheten att bibehålla viktig utvecklingskompetens inom svensk industri för fortsatt utveckling av JAS 39 Gripen.

Pikant i sammanhanget är att Peter Hultqvist (S) är ny ordförande i försvarsutskottet efter Håkan Juholt som blivit partiledare. Tidigare satt Peter Hultqvist i konstitutionsutskottet och drev då igenom en neddragning med 300 miljoner på regeringskansliet. Som ordförande blev nu den första åtgärden att önska sig en utredning till en kostnad av ett par miljoner!

Visst behöver luftförsvarets framtida behov granskas och funderas kring, både på kort som lång sikt. Men inte i den form som S, V, MP och SD nu önskar som kan riskera förlust av jobb och kompetens. Det är ett tungt ansvar oppositionen axlar genom att på det här sättet gå samman utifrån rätt motstridiga intressen.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M)
Försvarsutskottet

I svensk politik finns två partier som drömmer sig tillbaka. Dess företrädare önskar se en värld som inte finns. Det utopiska draget har något av 1960-talet över sig. Det är vänsterpartiet respektive sverigedemokraterna som utmärker sig. Var och en på sitt sätt. Särskilt märks detta inom försvars- och säkerhetspolitikens område.

Sverigedemokraternas inlägg i kammaren då försvarsbudgeten behandlades inskränktes till ett pliktskyldigt redogörande för partiets reservationer. Så även när det var debatt om det blocköverskridande förslaget om fortsatt deltagande i Afghanistan tillsammans med 46 andra länder på FN-uppdrag. Av det sagda och det skrivna framgår tydligt att SD anser att svenska soldater skall fullgöra sina uppdrag hemma.

Den bild som träder fram bär 60-talets drag av ett kallt krig där beröringsångesten med andra länder och allianser är högst påtaglig. Men mycket har hänt sedan dess. Dagens konflikter är av helt annan art. Inte minst finns en växande insikt om att gemensamma utmaningar måste hanteras just gemensamt. Tillåts exempelvis talibanstyre och andra starkt odemokratiska krafter bita sig fast och kontrollera samhällsutvecklingen i andra länder är risken stor att motsättningar och flyktingströmmar med tiden når även oss. Redan i dag går det att se hur våldsamma grupper inspireras och finansieras utifrån. Ett Afghanistan eller Pakistan i händerna på fanatiker riskerar att destabilisera hela regionen.

I det läget går det inte att doppa fötterna i Östersjön, vippa på tårna och förklara att svenska soldater endast skall agera i Sverige. Att bidra till svensk säkerhet kan ske på så många andra sätt. Den Nordiska stridsgrupp som från 1 januari under svensk ledning nu kan sättas in på EU-uppdrag är ett gott exempel på hur vårt land agerar med andra som tänker på ett likartat sätt. För SD tycks det vara rimligt att kunna göra något tillsammans med nordiska grannar som Norge och Finland medan tvivel uttalats mot andra länder i den gemensamma stridsgruppen som det mer ”främmande” Estland och Irland. Det är inte kloka överväganden och sakliga skäl som styr!

Vänsterpartiets version av 60-talet är av annan drömmande art. Internationella konflikter skall inte hanteras av väpnad trupp. Vad som helt bortses ifrån är behovet av skydd och övervakning för att säkra exempelvis bistånd och humanitär hjälp så som nu sker i Afghanistan. Det finns något aningslöst över en retorik som frammanar bilder av fredsdemonstrationer. Även här märks en brist på analys och insikter om det säkerhetspolitiska läget då varje möjlighet att kritisera USA tycks vara det som prioriteras.

Självrättfärdigheten är stor hos vänsterpartiet som i riksdagen hårt kritiserat socialdemokraterna för att partiet övergivit den gemensamma försvars- och säkerhetspolitiska plattform som mejslades fram före valet. Vi i V står för det rödgröna alternativet, konstaterade vänsterpartiets talesperson Hans Linde. På frågan varför S lämnat tidigare intagna positioner svarade socialdemokraten Urban Ahlin att partiet tillsammans med V och MP förlorat valet.

Det säger faktiskt en del. Dels har socialdemokraterna en väg att vandra mot en mer nyanserad försvars- och säkerhetspolitik som fjärmar sig från vänsterpartiets USA-hat och dogmatism och dels att det faktiskt finns goda förutsättningar att nå bredare överenskommelser med två partier drömmande om 60-talet vid sidan av medan de andra tar sig an verklighetens utmaningar.

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet
Ängelholm

I skuggan av debatten om fortsatt svensk närvaro tillsammans med 46 andra länder på FN-uppdrag i Afghanistan har det skett en politisk behandling av deltagande i en Nordisk stridsgrupp under 2011. Även om det inte har funnits samma mediala fokus kring detta uppdrag har också här de fyra Allianspartierna kunnat samla sig bakom gemensamma skrivningar tillsammans med S och MP. Det är vänsterpartiet och sverigedemokraterna som av olika skäl står vid sidan om och reserverar sig.

Nordiska stridsgruppen 2011 kommer att ledas av Sverige under sex månader med från vår sida 1600 kvinnor och män. Det innebär att vältränad trupp kan sättas in på EU-uppdrag för att i närområdet bidra till säkerhet. Det kan exempelvis handla om att förhindra humanitära katastrofer till följd av krig, uppror eller annan form av samhällskollaps. Då gäller det att snabbt säkra hamnar eller flygplatser för att på så sätt kunna få in mat och andra förnödenheter. En olycka kommer sällan ensam och vid stora påfrestningar är det många strukturer som kan falla samman samtidigt. Det är här soldaterna kommer in. Hela idén är att det skall gå väldigt fort – endast några dagar – från att behov uppstått till att beslut fattats och stridsgruppen är på väg.

I grunden är det också bra med samverkan tillsammans med våra närmaste länder. Sedan ett par år finns en solidaritetsförklaring där Sverige förklarar att svåra påfrestningar i vårt närområde inte kommer att mötas med armarna i kors. Även om vi är alliansfria är vi inte blinda och döva. Och vi hoppas naturligtvis att andra bistår oss vid stora problem och utmaningar. Den bärande insikten är att konflikter och katastrofer enkelt fortplantar sig. Flyktingströmmar, giftutsläpp och terrorgrupper känner inga gränser. Vår säkerhet bygger också på att andra känner sig säkra och trygga.

Utöver Sverige ingår i den Nordiska stridsgruppen soldater från Estland och Norge samt de två icke Nato-anslutna staterna Finland och Irland. Insats bygger på EU-beslut och skall ske i enlighet med FN-stadgans ändamål och principer. Ifall en begäran inkommer under 2011 om att använda truppen krävs också ett riksdagsbeslut för att sända iväg soldaterna ifall dessa riskerar att hamna i en väpnad konflikt. Något så allvarligt som aktivt deltagande utomlands måste alltid bygga på beslut av de folkvalda och får inte bli en indirekt konsekvens av olika internationella avtal eller ses som en administrativ konsekvens av tidigare fattade beslut. Tjänstgöring vid konflikter skall alltid bemötas den stora respekt som insatsen är värd!

Det är inte första gången Sverige axlar huvudansvar för en Nordisk stridsgrupp. Så skedde också genom beslut 2004/05. Då bildades ett förband som var stridsklart 2008. Den gången skenade dock alla kostnader. Den miljard som det hela beräknades kosta visade sig i efterhand bli fyra! Riksrevisionen har i en granskning riktat skarp och berättigad kritik. Efter regeringsskiftet och med Sten Tolgfors som ny försvarsminister har förbättrade ekonomiska rutiner skapats inom försvarsmakten. Det tillsammans med andra nya inriktningsbeslut som att det gamla värnpliktssystemet övergetts kommer förhoppningsvis att leda till bättre kontroll och uppföljning. Som skattebetalare är det lika rimligt att ställa höga krav på försvarsmakten liksom all annan offentligt finansierad verksamhet.

Även om motståndare till en Nordisk stridsgrupp 2011 anför ekonomiska skäl för sina invändningar så har ifrågasättandet sin grund i ovilja både mot EU som bristande insikt i att morgondagens säkerhet byggs tillsammans. Särskilt viktigt för stridsgruppen blir att backa upp FN-resolutioner 1325 från år 2000 och 1889 från 2009 som handlar om kvinnor, fred och säkerhet samt 1612 från 2005 och 1882 från 2009 som berör barn i väpnade konflikter. Vi gör det tillsammans för fred och säkerhet och är beredda att hörsamma rop på hjälp. Och vi gör det tillsammans med nära vänner i vårt närområde!

Hans Wallmark
Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet
Ängelholm